Molotov-Ribbentroppakten och historierevisionisterna i Kreml

Spoiler. Historierevisionisterna i Kreml försöker inbilla oss att Molotov-Ribbentroppakten påtvingades Sovjet. Skitsnack. Stalin undertecknade gladeligen pakten vilken utgjorde inledningen till andra världskrigets fasor och ohyggliga grymheter. Som resultat av pakten ockuperades Baltikum och Östeuropa förtrycktes. Ett förtryck som tog sig uttryck i förföljelser, fängslanden, tortyr, massdeportationer och avrättningar.

Idag för 30 år sedan bildade cirka två miljoner människor i Estland, Lettland och Litauen en 60 mil lång kedja genom de tre sovjetrepublikerna. Den Baltiska kedjan var en manifestation för självständighet från Sovjetunionen på 50-årsdagen av Molotov-Ribbentroppakten. Den 23 augusti 1939 skrev Stalin under Molotov-Ribbentroppakten och utbringade en skål för Hitlers hälsa. Det var därför andra världskriget bröt ut vilket en av Sveriges främste historiker och Rysslandsexpert fastslår här.

Medan Tyskland har gjort upp med sitt förflutna, så vägrar Kreml fortfarande trots överväldigande bevis att erkänna den fulla omfattningen av Sovjets allians med Nazityskland. Den perversa regimen i Kreml slår rekord på rekord i faktaförnekelse och historieförfalskning. Nedan två exempel på Kremls patetiska propaganda:

Som synes så använder mytomanerna hashtaggen #TruthAboutWWII för att sprida sina lögner. Vidrigt som det mesta av deras propaganda.  Att Stalin tvingades skriva under pakten och att den var jämförbar med andra under den här tiden är naturligtvis trams. Ingen av dessa pakter, allianser eller avtal innehöll överenskommelser om uppdelning av andra länder. För övrigt så förtiger Kreml icke-angreppspakten mellan Polen och Sovjet som Stalin sade upp före anfallet mot Polen. Kreml hävdar vidare att Sovjet tvingades till denna Molotov-Ribbentroppakten eftersom Storbritannien och Frankrike inte ville bilda en pakt eller allians med Sovjet. Skitsnack. Hitler och Stalin kom överens om att dela upp Östeuropa. Hitler kunde inte tvinga Stalin att anfalla Polen. Anfallet av Polen var en förutsättning för uppdelningen. 

Pakten innehöll, i den del som offentliggjordes, sju artiklar. Enligt dessa artiklar skulle parterna avhålla sig från fientligheter mot varandra samt inte ge stöd åt eventuell tredje makt om sådan öppnade krigshandlingar mot endera av Nazityskland eller Sovjet. Inte heller skulle någon av paktens parter få ansluta sig till gruppering av andra länder vilka direkt eller indirekt skulle riktas mot någondera av parterna. I övrigt innehöll pakten även artiklar om avtalstid, ikraftträdande och instrument för konfliktlösning parterna emellan.

Men pakten innehöll mer. Ett hemligt tilläggsprotokoll innehåll fyra artiklar. Den första artikeln stipulerade att Finland, Estland och Lettland som låg norr om Litauens norra gräns skulle avgöra låg inom Sovjets inflytandesfär. I den andra styckades Polen upp. I den tredje artikeln överlät Nazityskland Bessarabien åt Sovjet. Den fjärde artikeln stipulerade att protokollet skulle hållas strikt konfidentiellt. Efter delningen av Polen ingick Tyskland och Sovjetunionen en ny pakt, som man kallade ett gräns- och vänskapsfördrag. Då hamnade även Litauen inom den sovjetiska inflytandesfären.

Tre dagar före undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten undertecknades ett avtal om ekonomiskt samarbete mellan Nazityskland och Sovjet. Avtalet gällde ett utbyte av sovjetiska råvaror mot tyska industriprodukter och en kreditram för Sovjet på 200 miljoner Reichsmark. Detta avtal, som reviderades några gånger, innebar att livsmedel, drivmedel, järnmalm och andra råvaror fördes över till Nazityskland och användes direkt eller indirekt i nazisternas anfall mot Belgien, Nederländerna, Frankrike och i slaget om Storbritannien.  Under 1940 utgjorde import från Nazityskland 31% av total sovjetisk import till ett värde av 242 Reichsmark och exporten till Nazityskland drygt hälften av sovjetisk export det året till ett värde av 404 miljoner Reichsmark. 

Trots detta bidrog Storbritannien till det amerikanska ”lease-lend” avtal som innebar att Sovjet av USA fick 400 000 jeepar och lastbilar, 12 000 armerade fordon varav 7 000 pansarvagnar, 11 400 flygplan och 1,75 millioner ton mat. Storbritannien levererade 7 000 flygplan, 27 båtar, 5 218 pansarfordon, 5 000 kanoner, 4 020 ambulanser och lastbilar och en massa annan nödvändig material inklusive 15 miljoner par stövlar. Tack vare detta stöd förbättrades den Röda Arméns rörlighet och stridskraft väsentligt.

Egentligen skulle pakten ha haft ett annat namn, nämligen Litvinov-Ribbentroppakten eftersom Maksim Litvinov var utrikesminister fram till 3 maj 1939 då han fick sparken av Stalin. Anledningen avskedet var att Litvinov var jude. Det försvårade förberedelserna  för pakten då nazisterna hånade Litvinov och kallade honom för ”Litvinov- Finkelstein”. Man skulle kunna tro att Stalin skulle försvara sin judiske utrikesminister från nazisternas hån men eftersom Stalin själv var antisemit så hyste han inga betänkligheter. Tvärtom så rensade han utrikesdepartementet från judar, kanske på egen initiativ, kanske efter att ha givit ett löfte om att göra sig av med det judiska dominerande inflytandet, särskilt bland de intellektuella, till Ribbentrop.[1] Som många andra bolsjeviker så var även Molotov var antisemit och uttryckte sin tacksamhet för att utrikesdepartementet nu var rensat från judar. ”Judar utgjorde majoriteten i ledningen och av ambassadörerna. Det var inte bra”.[2]

Åtta dagar efter undertecknandet anföll nazisterna Polen. Två veckor senare, den 17 september faller sovjetiska trupper Polen i ryggen. De båda alliansbröderna firade uppdelningen av Polen med segrarmarscher i Bialystok, Brest-Litovsk, Grodno och Lviv. Samarbetet tog även andra former. Det tyska flygvapnet Luftwaffe bombade polska flyktingar och Sovjet var behjälpligt med navigeringen genom radiotrafik från Minsk.

Pakten innebar att båda parter ostört kunde genomföra folkmord och utrensningar i de delar som de ockuperade. Alliansbröderna hade olika principer för sina utrensningar av polacker. Nazisterna tillämpade i första hand ”rasmässiga” principer och kommunisterna klassmässiga och politiska. I nazisternas del bestals hela befolkningsgrupper på sina ägodelar och fördrevs. Polacker flyttades från områden där det behövdes plats för tyskar som anlände från öster. Judarna tvingades in i ghetton och förintelseläger. Förintelsen inleddes. Endast 300 000 judar beräknas ha räddat sina liv genom att fly från nazisterna till kommunisterna.

I den sovjetiska ockupationszonen genomförde NKVD utrensningar av folk som misstänktes vara fientligt inställda till kommuniststyret. Det var många, i första hand människor som inte var kroppsarbetare och kunde misstänkas ha haft kontakter utanför Polen. Dessutom genomfördes stora deporteringar av polacker till avlägsna delar av Sovjet. Uppemot en miljon polacker tros ha deporterats under fruktansvärda förhållanden både under resan och på de platser där de slängdes av tågens boskapsvagnar. Många dog givetvis.

Runt 18 000 polska officerare, gendarm- och polisbefäl togs till fånga av Röda Armén. Av dessa internerades 15 000 i lägren Kozielsk, Ostasjkov och Starobielsk. Efter förhör så sköts de i nacken och slängdes i massgravar i olika skogar i Polen, Belarus och Ukraina varav 4 000 i Katynskogen. Därav namnet Katynmassakern för detta brott mot mänskligheten.

1940 ockuperade Sovjet Baltikum som inte blev fritt igen förrän 1991. I och med andra världskriget förslavades även folken i Östeuropa. I dessa länder kunde folk när som helst bli fängslade, torterade, deportationer och/eller avrättade. En knackning på dörren klockan fyra på natten innebar ofta en enkel biljett till Sibirien. Folken i Östeuropa och Baltikum återfick inte sin frihet förrän vid Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps. Generationer berövades den frihet och levnadsstandard som folken i Västeuropa åtnjöt.

Kreml och dess apologeter framhäver ofta att Sovjet drabbades hårdast av alla länder i andra världskriget. Det är riktigt i absoluta tal. Dock drabbades Polens befolkning värre i relativa tal. Men framförallt så hölls miljontals människor som slavar i Östeuropa och Sovjet så länge som kommunisterna satt vid makten. Kreml nämner inte heller att en starkt bidragande orsak till de stora förlusterna var att Stalin var inkompetent, paranoid, och totalt likgiltig för människoliv vilket innebar att han inte brydde sig om hur många sovjetiska soldaters liv som krävdes för att vinna ett slag. 

---

[1] Källan till löftet är den sovjetiske historiken och politikern Alexander Jakovlev (https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Yakovlev_(Russian_politician)) som ledde den kommission under perestroikan som offentliggjorde det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten.

[2] Citat hämtat från Moorhouse (2014) s 40.