En massmördarhyllare har gått till läggen.

I korthet: Jan Myrdal stod alltid på fel sida om historien. Det är inte min egen formulering. Den förekommer ofta. Sanningen var inte hans bästa vän. Den fick vika för hans åsikter. Han valde tidigt totalitära åsikter. Sådana åsikter tål inte att argumentation baserade på fakta och kunskap. Det var troligen därför som Myrdal skydde akademisk forskning. Akademisk forskning bygger inte bara på kunskap utan har också krav på objektivitet och metodologi som ska tålas att utsättas för kritik och granskning. Dessutom hade Jan Myrdal inte behörighet till universitetsstudier, han fick inte godkänt grundskolebetyg och gick således inte heller på gymnasiet.

Myrdal saknade både kunskap och insikt i grundläggande historie- och samhällsvetenskaplig metodik för att kunna göra några analyser av bestående värde. Det hindrade honom inte från att hitta på, tvärtom. Det har påpekats många gånger, av Perry Johansson i “Sinofilerna” där Jan Myrdals bok om Kina avfärdades och senast av hans son Janken Myrdal i dennes bok “De hemliga breven“. Det finns inte plats för att beskriva alla hans felaktigheter och påhittade beskrivningar av de länder han besökte. I detta inlägg står lite om hans skriverier om Albanien. De ställs mot den faktiska ekonomiska utvecklingen i landet.

The post ends with a summary in English.

För hitta på, det gjorde han. Inte bara om politiska och ideologiska skeenden vars verkliga innebörd gick honom förbi, utan även om människor. Som t.ex. Göran Rosenberg i ett karaktärsmord. Tråkigt nog för Myrdal så var andra människor närvarande. Mer om detta här.

Myrdals lycka var att han verkade i ett samhällsklimat och i ett land där stora delar av ”kultureliten” var lika verklighetsfrånvända. Det gjorde att han gavs utrymme utöver det han förtjänade. Per Ahlmark uttrycker det förtjänstfullt i sin bok ” Vänstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet.”

”Socialisternas anspråk på utrikespolitisk hegemoni var de åren tydligare i Sverige än i nästan alla andra demokratier och slog också igenom på många tidningars kultursidor. Samtidigt var icke-socialisternas motstånd mot fördomarna och pretentionerna ofta svagare än i de flesta andra fria nationer. Det är svårt att tro att en extremist som Jan Myrdal i något annat folkstyre i någon del av världen skulle ha tagits på allvar. Men i Sverige publicerades hans tokeriet stort uppslagna i de ledande socialdemokratiska, liberala och konservativa tidningarna.

Kanske är fallet Myrdal av större intresse än vi anar. Inte för att hans åsikter har hjälpt oss at första några internationella eller ideologiska skeenden; har nar i regel förfalskat och därmed dolt dem. Inte för att den forskning som bedrivits bekräftar något annat än att mannen är en skojare.

Det viktiga är inte heller att han i svensk 1900-talshistoria måste betecknas som en Raoul Wallenbergs motpol; någon skall väl stå med den skammen. Myrdals dragning till terror och folkmord påminner i konsekvens och envishet om Wallenbergs avsky för sådana katastrofer.

Fallet Myrdal är av övergripande intresse enbart för vad respekten inför honom har avslöjat om Sverige. Det belyser Sverige som särfall.” 

Det har skrivits en del om Myrdal efter hans död. Den gemensamma nämnaren är Myrdals stöd till folkmördare. Han var och förblev en varm anhängare av Röda khmererna och betraktade Khieu Samphan och Pol Pot som vänner! Folkmördare och dömda för brott mot mänskligheten. Hans besvikelse över att kommunistregimen i Kina övergav Maos vansinniga ekonomiska politik hindrade inte att han försvarade Massakern på Himmelska Fridens Torg

Hans stöd till Mao och Stalin är välkänt. Myrdals bisarra åsikter om förintelseförnekaren Faurisson och hans försvar av den iranska regimens dödsdom mot Salman Rushdie. I Sverige uppträdde Myrdal i Radio Islam tillsammans med den rabiate antisemiten Ahmed Rami och skrev i den högernationella tidningen Nya Tider. Mot slutet av sin livstid åkte han till en konferens i Moldavien där den kände ryska fascisten Aleksandr Dugin deltog. Myrdal drog sig inte för att frottera sig med extremister på den andra sidan av det politiska spektrumet. Men han tog alltid ställning mot de som förespråkade demokrati och mänskliga rättigheter. Till slut tröttnade samtliga seriösa tidningar på honom. Till och med Aftonbladet Kultur. Myrdals homofobi bidrog troligen starkt till det.

Det har skrivits mycket om hans avskyvärda åsikter och stöd till massmördare. Detta är välkänt och det finns därför ingen anledning för mig att upprepa detta. Jag kan ändå inte hålla mig från att kommentera Myrdals stöd till den europeiska motsvarigheten till fullblodsidioten Mao och hans idol Stalin: Enver Hoxha i Albanien.

Myrdal inte bara berömde Hoxha och dennes bunkerbyggande över hela landet, han jämförde honom också med Hoxhas partikamrater i Italien vilka gavs skulden för att italienare svalt till skillnad från albaner. Nej, jag hittar inte på. Läs själva från Myrdals bok ”Den albanska utmaningen 1968-1986”.

På sidan 200 skriver Myrdal:

”Att krossa hitlerismen var nödvändigt för att folken i Europa skulle befrias. Men de italienska kommunisterna såg blott denna olikhet, de såg inte likheten med 1940 och de såg inte klart Storbritanniens och Förenta staternas klassintresse i kriget och de lämnade ifrån sig sina vapen och de blev ”lagliga” och för det lider det italienska folket än idag och för det svälter man i Syditalien än idag. I Albanien gick det annorlunda.”

Myrdal beklagade alltså inte endast att de italienska kommunisterna inte kastade landet in i ett blodigt inbördeskrig, utan också för inte införa en lika "framgångsrik" planekonomi som den albanska. Boken skrevs 1987.

Figur 1. BNP per capita i Albanien och Italien 1987 då Myrdal påstod att albanerna hade det bättre.

Källa: Penn World Tables. https://www.rug.nl/ggdc/productivity/pwt/?lang=en

Hans oro för de svältande människorna i södra Italien kan tyckas rörande. Hans likgiltighet inför den faktiska svälten i Kina som orsakades av Maos idiotiska ”Det Stora Språnget” är inte rörande, bara vidrig. Myrdal satt i Kina 1963 och skrev en bok om livet i en kinesisk by. Om han hade lyft blicken bortom de kinesiska potemkinkulisserna och den falska statistiken som han göddes med, så hade han noterat hur eländigt tillståndet på den kinesiska landsbygden verkligen var. Minst 20 miljoner kineser dog av svält som ett resultat av Maos politik. Myrdal såg ingenting. Eller brydde sig inte. Bosse Lindquist hävdar övertygande att så var fallet. 

Men tillbaka till Albanien. Landet blev en kommunistisk diktatur efter andra världskriget. Under idioten Hoxha isolerades landet från yttervärlden och var vid kommuniststyrets kollaps 1990, Europas fattigaste land. Utvecklingen av BNP per capita under och efter kommunisttiden skiljer sig dramatiskt åt, jmf figur 2.

Figur 2. Utvecklingen av BNP per capita i Albanien under kommunisttiden och därefter.

Källa: Penn World Tables. https://www.rug.nl/ggdc/productivity/pwt/?lang=en

Såvitt jag vet har Myrdal inte dragit någon lärdom av utvecklingen i Albanien. Han ändrade alltså inte sin åsikt att Hoxha förkroppsligade. Citat från Ahlmark:

”nationens upprättelse, social revolution, ekonomiska framsteg och allmän upplysning”

Myrdal tycks ha varit särskild nöjd att Albanien hade massor med Stalinstatyer samt att Hoxha hade följt Stalins råd. Han hade inte mycket att säga om de tiotusentals albaner som, vid tiden för kommuniststyrets kollaps, lämnade landet.

Summary in English. Jan Myrdal who died on the 30^th of October was a well-known extremist. Here’s his Wikipedia page in English. He supported Stalin, Mao, Pol Pot, Enver Hoxha’s regime in Albania just to mention a few mass murderers. And even though he probably was disappointed about the abandoning of Mao’s idiotic economic policy, he supported the Tianmen Massacre. Later in life he also defended the Holocaust-denier Faurisson, the Iranian regime’s Fatwa against Salman Rushdie, took a stand against same-sex marriages and hung out with right-wing extremists like Alexandr Dugin.

The graphs above illustrate the reality about the Albanian economic development. Myrdal claimed that Italian communists were wrong to give up their guns after WWII. They should have chosen the same path as their Albanian comrades. For that mistake, the Italian people suffered. Especially the people in Southern Italy who were starving. This was written in a book in 1987 a few years before the end of the communist regime in Albania which had made the country the poorest in Europe.

Läs mer:

Per Ahlmark (2018). ”Vänstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet”. Timbro.

Frank Dikötter (2012). ”Mao och den stora svälten”. Historiska media.  

Frank Dikötter (2019). ” How to Be a Dictator: The Cult of Personality in the Twentieth Century”. Bloomsbury Publishing.